Kan politikerne stole på folk?

Som alla former av samarbete innebär medborgardeltagande ett risktagande för beslutsfattare. Tänk om medborgarna opponerar sig mot verksamhetens planer? Tänk om konflikter uppstår, som leder till ett utbrett missnöje bland medborgarna? Tänk om deltagandet leder till sämre beslut?

Att involvera medborgarna i beslutsfattande eller i att utforma idéer för policy är således förenat med risker. Därför är ömsesidig tillit mellan medborgare och de politiker samt tjänstepersoner som genomför deltagandeprocesser helt nödvändigt. Medborgarna måste kunna lita på att deras deltagande tas på allvar, att deras kunskaper, åsikter och idéer tas till vara och att deltagandeprocessen är rättvis.

Tjänstepersoner och politiker måste kunna lita på att medborgarna har tillräckliga kunskaper om verksamheten och sakfrågorna för att kunna ge värdefull input till varsamheten. De måste också kunna lita på att de medborgare som deltar vill verksamhetens bästa och har allmänintresset snarare än sina personliga intressen för ögonen.

 

Stor betydning

Forskningen om medborgerligt politiskt deltagande har visat att medborgarnas tillit till offentliga och politiska institutioner har stor betydelse för deltagandeprocesser. Medborgare som känner tillit till dessa institutioner är mer benägna att delta och ger mer positiva omdömen om deltagandeprocesserna.

Men forskningen har i förvånansvärt liten utsträckning vänt på perspektivet och studerat offentliga tjänstepersoner (och politikers) förtroende för medborgarna. Detta förtroende verkar i viss utsträckning tas för givet. Detta kanske inte är så konstigt i demokratier då demokratin som styrelseskick utgår ifrån att medborgaren är att lita på. I representativa demokratier läggs makten att välja politiska beslutsfattare i medborgarnas händer och i länder med inslag av direkt demokrati även makten att fatta politiska beslut.

Det finns dock anledning att tro att vi överskattar i vilken utsträckning tjänstepersoner litar på medborgarna. De få studier som genomförts visar att trots att tjänstepersoners tillit till medborgarna generellt är hög så finns det en omfattande variation mellan tjänstepersoner. Frågan är då, spelar tjänstepersoners nivå av tillit till medborgarna någon roll för deras attityder till medborgardeltagande?

I en enkätstudie bland chefer i svenska kommuner har vi undersökt denna fråga. Studien visar att långt ifrån alla tjänstepersoner litar på medborgarna. Endast en minoritet av tjänstepersonerna ansåg att medborgarna hade tillräckliga kunskaper om deras kommun och aktuella frågor. Endast en fjärdedel ansåg att medborgarna hade tillräckliga kunskaper om hur kommunens organisation fungerar. En majoritet tyckte inte att medborgarna var engagerade i att förändra och förbättra kommunen och blott 16% av tjänstepersonerna ansåg att medborgarna var mer måna om vad som gynnar kommunen än vad som gynnar dem själva. 

 

Mer positive

Studien visade vidare att graden av förtroende för medborgarna påverkade i vilken mån tjänstepersonerna var positiva till att låta medborgarna delta i den lokala politiken. Tjänstepersoner med hög tillit till medborgarna var mer positiva till att låta medborgarna delta genom så kallade medborgardialoger samt genom folkomröstningar.

Denna studie är ett första försök att öka vår kunskap om relationen mellan tjänstepersoners tillit till medborgarna och medborgerligt politiskt deltagande i offentliga verksamheter, men många frågor är fortfarande obesvarade. Påverkar graden av ömsesidig tillit mellan tjänstepersoner och medborgare hur deltagandeprocesser  genomförs? Eller hur lyckade de blir? Kan en brist på tillit till medborgarna vara en förklaring till att få deltagandeprocesser får ett tydligt avtryck i politiska beslut? Dessa frågor kommer vi fördjupa oss i inom ramen för GiMening.

Studien som refereras ovan är: Åström, J., & Karlsson, M. (2020,). Trust in Citizens and Forms of Political Participation: The View of Public Managers. In International Conference on Electronic Participation (pp. 15-25). Springer, Cham.(https://link.springer.com/chapter/10.1007/978-3-030-58141-1_2)

Av professor Joachim Åström og assisterende professor Martin Karlsson, Universitetet i Ørebro